Loppukesä kutsuu kävelemään- iloa ja voimaa poluilta ja Asahista Sensommaren lockar till promenader – glädje och styrka från stigar och Asahi

 

                                                                                        

Olen aina rakastanut kävelemistä. Siinä on jotain omanlaistaan vapautta ja itsenäisyyttä. Voin lähteä silloin, kun haluan, ja kulkea juuri siihen suuntaan, joka tuntuu oikealta. Kävely on ollut minulle aina tapa päästä paikkoihin, joihin en muuten pääsisi – metsän rauhaan, järven rantaan, hiljaisille poluille, joissa mieli saa levätä.

Kävely on myös kuin sisar Asahille. Molemmat ovat lempeitä, kehoa kuuntelevia tapoja liikkua. Molemmissa hengitys saa tilaa ja keho rullaa eteenpäin luonnollisessa rytmissään. Asahissa pysähdytään hengittämään ja liike syntyy rauhasta, kävelyssä liike syntyy askelista, mutta molempia yhdistää sama ajatus: keho ja mieli saavat kulkea yhtä matkaa.

Kun tartun sauvoihin ja annan askeleen rullata kantapäältä varpaille, tunnen kehoni heräävän. Pohkeiden pieni pumppaava liike auttaa veren ja lymfan kiertoa, ja olo kevenee askel askeleelta. Pieni työntö sauvan kautta tuo voimaa ja aktivoi koko kehon – mutta samalla liike on silti lempeä. Kun lisään pienen ylävartalon kierron ja annan käsien liikkua vapaasti, tunnen, miten selkäranka ja hartiat avautuvat.

                                              

Loppukesässä on jotain erityistä. Metsä tuoksuu täyteläiseltä, maa on lämmin, ja ilta-aurinko laskee matalalle valaisten jokaisen polun kuin kultaisella nauhalla. Valon pehmeys ja hiljaisuus tekevät kävelystä erityisen lempeää – aivan kuin luonto itse hidastaisi tahtiinsa ja kutsuisi kulkemaan mukana. Sateen jälkeen maa huokuu kosteaa tuoksuaan, ja ilma tuntuu raikkaalta ja pehmeältä. Kun pisarat vielä helmeilevät lehdillä ja kengän alla rullaa märkä sammal, tuntee olevansa osa metsän hengitystä.

Kävely – sauvoilla tai ilman – on hetki, jolloin voin hengittää samaan tahtiin luonnon kanssa. Jokainen askel on pieni muistutus siitä, että liike voi olla yhtä aikaa sekä voimaannuttavaa että palauttavaa. Ja siinä on jotain ihmeellisen yksinkertaista ja kaunista.

 

Lämmöllä,

 Kata                    

                             

 Sensommaren lockar till promenader – glädje och styrka från stigar och Asahi

Jag har alltid älskat att promenera. Det finns något i det som känns som frihet och självständighet. Jag kan gå ut när jag vill och välja den stig som känns rätt just då. Att gå till fots har alltid varit mitt sätt att nå platser dit jag annars inte skulle komma – till skogens stillhet, sjöns strand, de tysta stigarna där tankarna får vila.

Promenader är som en syster till Asahi. Båda är mjuka, kroppsvänliga sätt att röra sig. I båda får andningen utrymme och kroppen rullar fram i sin naturliga rytm. I Asahi stannar man upp och låter rörelsen födas ur lugnet. I promenaden föds rörelsen ur stegen. Men båda förenas av samma tanke: kroppen och sinnet får vandra tillsammans.

                                                            

När jag tar stavarna i händerna och låter steget rulla från häl till tå känner jag hur kroppen vaknar. Den lilla pumpande rörelsen i vaderna hjälper blod- och lymfcirkulationen, och kroppen känns lättare steg för steg. Det lilla stödet genom staven ger styrka och aktiverar hela kroppen – men rörelsen är fortfarande mjuk. När jag lägger till en liten rotation i överkroppen och låter armarna röra sig fritt känner jag hur ryggraden och axlarna öppnas.

Sensommaren har något alldeles särskilt. Skogen doftar fylligt, marken är varm och kvällssolen ligger lågt och lyser upp varje stig som ett gyllene band. Ljusets mjukhet och tystnaden gör promenaden extra mild – som om naturen själv skulle sakta ner och bjuda in mig att följa med. Efter ett regn doftar marken fuktigt och luften känns fräsch och mjuk. När dropparna fortfarande glittrar på bladen och den våta mossan rullar under skorna, känner jag mig som en del av skogens andetag.

Att promenera – med eller utan stavar – är ett ögonblick då jag kan andas i takt med naturen. Varje steg är en liten påminnelse om att rörelse kan vara både stärkande och återhämtande på samma gång. Och det finns något underbart enkelt och vackert i det.

Med värme,

 Kata